Första gången jag träffade henne var hon redan väldigt gammal. Hennes hud hade den där genomskinliga kvalitén som ofta kommer med hög ålder, och hon såg väldigt skröplig ut där hon satt, i en fåtölj i vad som bäst kan beskrivas som en ateljé.
Jag kom väldigt tidigt en septembermorgon, men hon hade tydligen redan börjat sin dag. Hon hälsade mig, inte med ord, utan med ett leende som förmedlade både hennes många år och hennes ungdom – fastän gammal och till synes skröplig var hon så full av liv att hennes närvaro dominerade hela rummet och fick mig att känna mig upplyft och förundrad på samma gång.
Jag visste inte så mycket om henne, bara att hon hade levt ett ganska vanligt liv före det som nu kallades för ”Härdsmältan” eller ”The Meltdown of Societies” (även om jag starkt misstänkte att hennes ”vanliga” skulle ha varit väldigt annorlunda än mitt). Efter härdsmältan, när alla till synes starka demokratier i världen hade fallit och ersatts av en mycket annorlunda regim, hade hon självklart och utan åthävor låtit sitt hem bli ett slags tillflyktsort för dem av oss som inte riktigt passade in i den nya ordningen.
Hon var inte en favorit bland de nya härskarna, långt ifrån, men det verkade som om de inte kunde röra henne, de verkade aldrig lyckas med sina försök att hindra henne från att hjälpa dem som de ville bli av med. Det sades av vissa att hennes hus antingen bevakades av änglar eller att hon hade använt något slags besvärjelse för att göra det omöjligt för myndigheterna att hitta och stoppa henne. Jag trodde inte att det var fallet, jag trodde att hon måste ha gamla ”vänner på höga platser” som skyddade henne.
Hur som helst, ett stort antal människor hade fått hjälp av henne och hennes hushåll, människor som annars förmodligen skulle ha dött eller ”försvunnit” i händerna på regimen.
Dagen jag anlände hade jag varit på benen i nästan en vecka och gått från en av städerna tio mil bort. Jag flydde för att min granne hade hotat att anmäla mig till myndigheterna för ”olaglig verksamhet” dvs. att äta middag med vänner som inte godkändes av vår lokala regering.
De jag åt middag med var gamla vänner till mig, vi hade känt varandra sedan långt innan härdsmältan, och de var nu hemlösa och hungriga, så jag bjöd in dem för att äta med mig och eventuellt sova. Min granne såg det och kom och knackade på min dörr och sa, på ett sätt som inte gick att missuppfatta, att han skulle anmäla mig på en gång, så jag tog några saker och flydde till fots.
Såvitt jag visste där och då hade jag ingenstans att ta vägen, åtminstone ingenstans där jag kunde vara säker. Myndigheterna hade oss alla under övervakning genom våra elektroniska enheter, alla lagar som en gång skulle skydda oss från organiserad brottslighet användes nu för att spåra upp och följa medborgare för att säkerställa ”lojalitet” mot världsregeringen. Eftersom jag visste det lämnade jag mina enheter när jag flydde för att göra det svårare för dem att spåra mig, men det innebar också att jag inte kunde kontakta någon eller använda någon form av kollektivtrafik för att komma undan. Jag var tvungen att gå och jag var tvungen att hålla mig till skogar och platser där det troligtvis inte fanns övervakningskameror som kunde se mig.
Som tur var brukade jag ta promenader i skogen runt staden, så jag kände till den ganska väl. Vad jag dock inte visste var hur jag skulle gå för att komma till någon form av fristad. Jag behövde verkligen någon som pekade mig i rätt riktning, men väl i skogen träffade jag bara fåglar och ekorrar, och ett och annan rådjur.
Tre dagar efter min flykt, med mycket lite att äta och efter att ha sovit bara några få timmar, kom jag till ett hus vid en liten sjö. Jag tittade länge på det på avstånd och höll mig dold bakom några träd. Medan jag tittade lämnade en ung man huset och gick ner till stranden vid havet för att hämta något. Han var lång, med brunt hår och hans ansikte såg fridfullt och glatt ut på ett sätt som jag inte sett på väldigt länge. Han såg så annorlunda ut från de människor jag umgåtts med de senaste åren att jag ville kliva fram, och till min förvåning gjorde jag det.
Han tittade upp, förvånad, när han såg mig, och jag utbröt: ”Var inte rädd, jag kommer inte att skada dig!” Han log mot mig och sa: ”Det vet jag. Vad kan jag göra för dig?”
”Jag vet inte.” sa jag och undrade hur han kunde ha vetat så snabbt att jag inte var farlig. Om jag var han och någon kom oannonserad till mitt hus mitt i skogen skulle jag definitivt inte vara så oförsiktig. Under de senaste åren har jag, som alla jag kände, lärt mig att vara extremt försiktig med främlingar, man visste aldrig vem som skulle anmäla dig till myndigheterna, eller för vad. Men den här unge mannen verkade vara väldigt trygg med att jag var där när den första överraskningen hade lagt sig.
”Jag tycker att vi går in och plockar fram mat till dig,” sa han, ”du ser ut som om du skulle kunna ha nytta av lite näring.”
För mig lät det som himmelriket. Jag hade inte hunnit avsluta min middag innan jag flydde och hade bara ätit det jag kunde hitta i skogen, vilket inte var mycket, så han hade rätt, jag kunde verkligen ha nytta av lite näring.
Jag följde honom in i det lilla huset och befann mig i ett kök som såg ut att vara större än själva huset. Det låg i en utbyggnad mot baksidan av huset, och det verkade fungera som både kök och vardagsrum. Den hade ett stort träbord med sex stolar mitt på golvet och en enorm AGA vid en av väggarna, omgiven av skåp och arbetsbänkar. I takbjälkarna hängde örter och blommor, lök och korgar. Det såg ut som (och var helt klart) ett fungerande lantkök, fast från länge sedan.
”Varsågod och sitt”, sa han och pekade på en av stolarna vid bordet. Jag gjorde som jag blev tillsagd och på vad som verkade som ingen tid alls fylldes bordet med mat – bröd, smör, ost, mjölk, frukt, ägg och en rad andra saker. Vi åt i behaglig tystnad, och inte förrän jag hade ätit ordentlig började han fråga vem jag var och vart jag skulle.
”Jag är ledsen, men jag vill inte berätta vad jag heter”, sa jag, ”du har varit snäll mot mig men jag känner dig inte, såvitt jag vet kanske du rapporterar mig till regeringen och det skulle vara slutet för mig.”
”Jag förstår”, sa han, ”när jag först kom hit tänkte jag likadant. Jag kände att jag inte hade råd att stanna på ett ställe mer än en dag eller två, av rädsla för att de skulle hitta mig. Det var ingen här när jag kom, huset var tomt och verkade ha varit det länge. Först tänkte jag bara stanna över natten, bara för att få sova med tak över huvudet och känna mig åtminstone lite trygg, men på något sätt kändes det som hemma, så jag stannade. Det har gått tre år nu, och ingen har återvänt för att kasta ut mig från sitt hus, det känns som att det är mitt jobb att vakta och ta hand om det medan den riktiga ägaren är borta.Med tiden har många som du passerat här, och jag har kunnat hjälpa dem, fått ge lite hopp i dessa konstiga tider. Vissa har bara stannat en timme eller två, andra längre, men alla har de vilat här och samlat lite krafter för resten av sin resa.”
När jag lyssnade på honom kände jag att han var uppriktig och att han menade det han sa om att vara en hjälpare och att ge människor vila. Efter en kort inre debatt började jag berätta lite om vad som hade fått mig att fly från mitt hem och varför jag förmodligen aldrig skulle kunna gå tillbaka. Medan jag berättade min historia för honom kände jag att det var en lättnad att kunna dela min rädsla och min ilska med en annan person, att inte hålla tillbaka och vara misstänksam. Det var så länge sedan jag kunde göra det – även med mina gamla vänner var jag tvungen att vara försiktig med vad jag sa, du visste aldrig vem som lyssnade, visste aldrig vad som kunde användas mot dig om någon av dem blev gripen och tvingades berätta för regeringen om dig. Ju mindre de visste, desto bättre, och det gick såklart åt andra hållet också – ju mindre jag visste om dem, desto bättre för oss alla. På senare år hade det gjort vår vänskap ytligare så att vi inte vågade dela rädslor och drömmar öppet som vi gjorde innan. Vi byggde omedvetet upp murar mellan oss, som växte stadigt åt alla håll.
Jag hade inte insett att det var så förrän jag började berätta för min nya vän om det, och det chockade mig att se hur trångt och instängt mitt liv hade blivit, även om jag alltid sa till mig själv att jag var en av dem som inte hade böjt mig för mästarna, så att säga. I min värld hade jag varit undantaget från regeln, personifieringen av motstånd, och det var läskigt att erkänna hur lite jag egentligen hade uppnått, hur mycket jag i verkligheten hade anpassat mig till påtryckningarna från myndigheterna.
Det var faktiskt väldigt länge sedan jag ens vågade tänka fritt, på något sätt kändes det som att de kunde läsa tankar också, som att ingen sfär i ditt liv var befriad från deras inflytande och kontroll. Det som kändes som svart, tung sorg föll över mig som en filt, och jag slutade plötsligt prata. Mitt hjärta nästan stannade inför den nya insikten att jag inte var den jag trodde att jag var, att jag var lika medskyldig och rädd som alla andra. Jag kanske borde ha stannat kvar och låtit mig fångas, kanske den här flykten var dömd från början, skulle misslyckas som jag hade misslyckats med allt annat, kanske hade det varit lättare att bara ge efter, att ge upp, att vara en av dem…
”Sluta!” ropade min nya vän så högt att jag hoppade.
”Sluta med vad?” frågade jag.
”Sluta vältra dig i skuld”, sa han, ”du är inte det misslyckande de vill att du ska tro att du är, du är bara trött och rädd, och det är helt normalt. De älskar att berätta att du har fel, det är så de får kontrollen från början, genom att manipulera människors tankar och känslor, vrida på deras ord och hjärntvätta dig till att tro att sanning är en lögn och att lögner är sanna. Lyssna inte på det!”
Jag visste att han hade rätt, det var inte nytt för mig hur de fungerade, men det var ändå en chock att höra, för han pratade om ”dem” inte som om de var människor på någon avlägsen plats utan som om de var inne i mitt huvud, mer som demoner än människor. Jag fick det tydliga intrycket att han pratade om hur ”de” hade försökt manipulera mig där och då, som om mina tankar för några minuter sedan inte var mina, utan ”deras” som planterades i min hjärna som en distraktion, ett sätt att få mig att göra fel val, att gå deras väg istället för rätt väg.
Jag tittade förvånat på honom och han verkade förstå vad jag tänkte.
”Du är närmare sanningen än du tror”, sa han, ”och du börjar förstå lite vad som har gjorts mot dig, men försök att inte tänka på det nu, det är lite för mycket för dig i det här skedet. Just nu behöver du vila. Jag har ett extra rum som alltid är redo om någon skulle behöva det. Det är ditt för idag, gå och lägg dig så pratar vi lite mer när du fått sova.”
Jag hade inget emot det. Jag lade mig i sängen, somnade direkt och sov i nästan tolv timmar. När jag vaknade kände jag mig pigg och stärkt på ett sätt som jag inte gjort på väldigt länge. Jag gick till köket, men det var tomt. En lapp på bordet sa:
”Ute och fiskar. Ta dig något att äta, jag kommer tillbaka efter lunch.”
