I höst är det 40 år sedan jag satte mig i min lilla SAAB 96 och körde från Härnösand till en liten ort 30 mil därifrån.
Jag var 19 år gammal och skulle börja arbeta som församlingsassistent i en församling i Svenska Kyrkan.
Anställningsintervjun gjordes via telefon, för kyrkoherden var alldeles för upptagen för att hitta en dag då jag kunde komma dit, så jag hade aldrig varit där.
Vi hade kommit överens om att församlingen skulle ordna bostad åt mig och kyrkoherden skulle möta mig och visa mig runt när jag kom fram.
Strax före utsatt tid svängde jag in på parkeringen vid prästgården, där också pastorsexpeditionen fanns. Den var stängd. Ingen var där och när jag ringde på i prästgården var det ingen som öppnade. Det här var före mobiltelefoner och internet, så jag hade inte så många alternativ annat än att sätta mig ner på bänken utanför och vänta – någon borde väl snart dyka upp.
Efter någon timme kom en bil och en kvinna i trettioårsåldern som visade sig vara kanslist på pastorsexpeditionen klev ur. Hon tittade förvånat på mig när jag gick fram emot henne – här kom någon som definitivt inte var från byn. När jag hade gått ett par steg såg jag hur det liksom gick upp ett ljus och hon sa något i stil med ”Nej, men inte är det väl du som ska börja jobba här?”
Det var det ju.
Vi gick in på pastorsexpeditionen och hon gjorde vad hon kunde för att få tag i kyrkoherden och kyrkorådets ordförande. Det visade sig att kyrkoherden förutom att ha glömt att berätta för henne vilken dag jag skulle komma tydligen också hade glömt bort mig helt och hållet. Kyrkorådets ordförande var lika ovetande som kanslisten, men han kom i alla fall för att träffa mig en kort stund.
Någon bostad fanns inte, det löftet hade inte kyrkoherden fört vidare (det visade sig senare att han inte heller själv hade letat efter något boende åt mig).
Det rum i församlingshemmet som var avsett som mitt arbetsrum hade stått oanvänt i tio år och var inte städat på ungefär lika länge. Där fanns dock tack och lov en gammal dammig bäddsoffa, så jag skulle inte behöva sova ute.
Utan vidare introduktion fick jag alltså börja med att städa mig in i vad som under tre månader blev både min ”bostad” och mitt arbetsrum. Allt behövde göras rent från grunden och när jag skulle ta ner gardinerna för att putsa fönstren föll tyget sönder i mina händer, så gamla och solskadade var de. Jag skurade och skrubbade hela resten av dagen, tills jag hade fått det rent nog för att det skulle gå att andas därinne, sedan grät jag mig till sömns i min bäddsoffa, beredd att packa ihop och åka därifrån nästa dag.
Morgonen efter tänkte jag att jag i alla fall skulle försöka få möjlighet att prata med kyrkoherden, han borde väl vara på plats nu. Det var han. Utan att komma med vare sig ursäkter eller förklaringar till varför han inte hade funnits på plats för att ta emot mig förklarade han att min uppgift var att bygga upp ett barn- och ungdomsarbete i församlingen. När jag frågade vad som hade funnits fram till nu blev svaret kort: ”Ingenting”.
Det var hela min arbetsinstruktion: ”Bygg upp en bra barn- och ungdomsverksamhet från ingenting”.
Han avfärdade mig snabbt och från den stunden fick jag räkna ut själv vad jag borde göra. Det var så klart en närmast omöjlig uppgift, men den lärde mig enormt mycket just för att jag inte fick någon vägledning alls.
Jag lärde mig massor om hur man inte ska göra och mer om hur jag ville att det skulle bli.
Efter tre månader hittade jag ett litet hus att hyra och så var det lilla samhället mitt hem. Jag började långsamt leta vägar att utföra mitt uppdrag. På vägen mötte jag många fantastiska människor, men också hinder, fördomar och ensamhet. Det var en svår period i mitt liv, jag var ofta på väg att ge upp, men jag var ändå säker på att jag var där jag skulle vara just då, så jag blev kvar.
Det ansvar jag fick var långt över min förmåga, jag visste att jag aldrig skulle klara av det på egen hand. Resultatet kunde inte bero på mig, på vad jag visste, utan måste komma ur vad jag vågade ta emot och ge vidare, ur hur mycket jag vågade lita på Guds hjälp. Det fanns ingen annan att fråga så jag var så att säga tvungen att gå direkt till källan.
Den principen har jag aldrig glömt och de erfarenheter jag gjorde där har hjälpt mig mycket senare i livet.
När jag lämnade församlingen tre år senare fanns barntimmar, ”mamma barn-grupp” (Öppen förskola), miniorer, juniorer, konfirmander, vuxenkonfirmander, ungdomsgrupp, barnkör och ungdomskör.
Men den kvällen, den 17 september 1984, fanns bara en liten 19-åring som låg i en dammig bäddsoffa och helst ville åka hem…
