
Trädgården just nu är en vit, glittrig vinterdröm.
Ingenting växer, allt har gått i vila för vintern, och snön ligger redan djup.
Det är vackert, så där som vintern kan vara, men det är också livlöst, stilla på ett kallt sätt.
Den väldiga vita ytan av små glittrande snöflingor ser enhetlig och ren ut, enkel att förstå på något vis. Kanske är det bäst att det får vara så? Varför låta snön smälta av värmen när den är så praktisk? Den täcker ju allt det där fula, allt det som vi inte så gärna vill visa upp. Den där delen av trädgården som var full med ogräs i somras till exempel, den ser lika ren och fin ut som allt det andra nu.
Ibland gömmer vi oss under det kalla glittret – den perfekta ytan som döljer allt det som vi inte vill att andra ska se.
När vi gör det så gömmer vi också det som kunde ha varit till hjälp för dem, som kunde ha gett en liten aning om att deras svårigheter inte är unika, att alla andra är lika ofullkomliga och ibland hjälplösa precis som de.
Vintern får vara vinter – allt har sin tid – men kanske kan du och jag skotta bort något lager i vår inre vinterträdgård idag och våga visa det som finns därunder – först för oss själva, sedan för andra?
Tänk om det du har gömt är just vad någon annan behöver se för att orka en dag till?