”Natten går mot sitt slut och dagen är nära” står det i en av texterna för 1:a söndagen i advent.
Nu, just när vintermörkret har kopplat sig allra djupaste grepp om oss och våra hem närmar sig Dagen, ljuset. I mitt hem, som i många så här års, märks det i form av ljusstakar och stjärnor.
Adventsstjärnan blev en tradition i Sverige under tidigt nittonhundratal, ungefär i samma veva som elnätet började nå fler hushåll. Att hänga en stjärna i fönstret under adventstiden och fram till trettondagen blev ett sätt att påminna sig om julens budskap. Stjärnan symboliserar den stjärna som de vise männen följde när de gav sig ut på sin resa för att hitta den nyfödde kungen, Jesus.
Jag minns hur högtidligt det kändes när min mamma hängde vår stjärna i köksfönstret kvällen före 1:a advent. Då pyntades det inte flera veckor i förväg, högtiderna fick ha sin tid och plats, och sitt innehåll. Stjärnan i fönstret markerade adventstidens början, tillsammans med adventskalendern, och förväntan inför vad som skulle komma byggdes upp dag för dag fram till jul.
Är det så att vår benägenhet att ta ut saker i förskott, att pynta lite hur som helst och när vi känner för det, berövar oss något viktigt? Att ha bestämda tider och platser för våra högtider, lika väl som för måltider och hushållsrutiner, kanske inte är så dumt ändå?
Blir adventstiden mer på riktigt när vi väntar med stjärnan i fönstret till kvällen före första advent, eller spelar det ingen roll?
Hur tänker du?
