När jag skriver att ”stickning är livskunskap” så menar jag det. Låt mig förklara varför.
Att sticka är något jag verkligen tycker om att göra, det har varit min viloplats där jag har hämtat kraft och nya idéer, där jag gjort det jag känner att jag behöver göra för att orka vidare. De repetitiva rörelserna när maskorna flyttas och arbetet växer i mina händer blir meditativt. Samtidigt som färger och mönster blandas lämnas mina tankar fria att vandra, jag hinner landa och bearbeta inte bara garnet utan också min vardag, mitt liv.
Det har gett mig möjlighet att använda min kreativitet och jag har nytta av det jag har lärt mig av att sitta och sticka i andra sammanhang. Det har t ex lärt mig att det är helt okej att gå tillbaka och riva upp, du behöver inte lyckas på en gång. Du kan börja på något och sedan se att det inte blev som du hade tänkt sig. Då kan du riva upp alltihop och börja på något helt nytt, eller gå tillbaka till stället där det blev fel och rätta till det eller ändra till något annat.
Hur är då stickning livskunskap?
Stickning kan var en bild av livet i stort. Att våga ompröva, att inte bara stanna vid att ”nu ser mönstret ut så här, och så måste det vara” utan att våga testa nytt. Att ändra litegrann, att byta maskantal, att lägga in en annan färg eller kvalitet än vad mönstret säger bara för att testa och se hur det blir. Att göra små provlappar med olika mönster och garnkvaliteter innan du bestämmer dig för hur du vill gå vidare, det är principer som går att föra över på många andra områden i livet, områden som inte alls har med stickning att göra.
För mig personligen så har det sättet att tänka gjort mig mindre rädd för att misslyckas.
När du vet att det går att göra om, att det inte är nödvändigt att vara bunden till ett visst material, till en viss plats, till ett visst jobb, till en viss uppsättning egenskaper hos dig själv, när du vet att du kan testa och utvidga eller ta bort inflytandet av något till förmån för något annat så försvinner mycket av rädslan för att göra (eller vara) fel.
Att våga prova, att våga ta tid för att luta sig tillbaka och i lugn och ro granska, utvärdera och ändra där det behövs, maska för maska, dag för dag, färg för färg, egenskap för egenskap, idé för idé, det har stickandet lärt mig. Att forma mönster i vardagen som lyser av färg och textur som gör mig glad och inspirerad, istället för att fortsätta med en uppsättning mönster och material som bara känns som en börda. Att våga ändra, att våga behålla, att våga utvecklas och prova nya tekniker och växa, både som människa och kreatör.
Vad gör du när du behöver bearbeta och starta om din vardag?
Vilka lärdomar har det gett dig?
Stickmönster till benvärmare ”Hemsö”
Stickmönster till benvärmare ”Hemsö”, kombinerar ränder och spetsstickning. Stickas i tvåtrådigt ullgarn.
