Första kapitlet i min nästa bok Marmeladguden blir veckans bloggpost. Boken kommer ut i november om allt går som det ska. Den har varit på väg länge – jag började skriva när barnen var små, tror de första tre kapitlen var klara någon gång 2008. Småbarnsmammor har inte mycket tid att skriva, dock, så det har tagit till nu att bli (nästan) färdig.
Här kan du läsa hur den börjar:
”Varför i all världen tog jag den här bedrövliga vägen?” tänkte Lisa för sig själv när hon vek runt det femte hörnet på tio minuter.
”Inte en enda rak meter och hur många korsningar som helst. De här gamla gränderna är verkligen inte till någon hjälp när man ska passa en tid.” Hon visste att hon inte skulle hinna fram till mötet i tid, det möte som skulle avgöra om hon fick posten som avdelningschef eller inte. Mer än något annat förbannade hon sin egen dumhet som fått henne att ta vad hon trodde var en genväg genom de gamla stadsdelarna. När hon missade bussen borde hon naturligtvis ha tagit en taxi istället för att ge sig in i gränder som hon inte kände till.
Mobilen ringde, men hon brydde sig inte om att svara, ville inte erkänna att hon klantat sig, det fanns gott om människor där som skulle njuta av att se henne röra till det, och det unnade hon dem inte. ”Ånej, en återvändsgränd till!” muttrade hon, och satte sig uppgivet ner på en låg mur som ramade in en liten tufsig plantering. Där fanns bara halvt utblommade pelargoner och en och annan ranglig tagetes, någon hade uppenbarligen haft ambitioner i våras men tappat intresset eller orken under sommaren. Det var ingen idé att försöka hinna längre, hon skulle inte ta sig fram i tid, faktiskt verkade det som om hon inte ens skulle kunna ta sig ut ur denna eländiga stadsdel utan hjälp.
”Jag ger upp!” tänkte hon. ”Jag skiter i det jäkla jobbet, låt prestigenissarna ta det så slipper jag dem.” Hon suckade, men insåg sedan att hon inte alls kände sig särskilt uppgiven. Tvärt om kände hon sig äventyrlig och förväntansfull, som om vad som helst kunde hända.
Framför henne på andra sidan gatan låg en liten butik. ”Marmeladguden” stod det med snirkliga vita bokstäver på en svart smidesskylt. I skyltfönstret trängdes mängder med små marmeladburkar och krukor om utrymmet med små kort och tavlor. Alltihop ramades in av blommor. Inte konstgjorda blommor utan omsorgsfullt skötta krukväxter, det såg hon nu när hon nyfiket drog sig närmare. Hon tyckte om blommor, särskilt krukväxter. Snittblommor kändes lite onödigt tyckte hon, de dog så fort, men krukväxter kunde man leva med länge. Hon tyckte om marmelad också. Kanske lite för mycket, hade hon tänkt när hon såg sig i spegeln i morse efter att ha ätit flera rejäla marmeladmackor till frukost.
”Jag går in, det verkar vara ett ställe i min smak.” tänkte hon och öppnade dörren.
Innanför dörren möttes hon av myriader av små och stora burkar uppstaplade på hyllor runt väggarna. Luften var behaglig, lagom doftande av frukt och bär, kryddor och – såg hon nu – nya böcker. En hylla alldeles innanför dörren innehöll böcker, vykort och små tavlor, men hon ägnade den bara en snabb blick. Det var marmeladen som intresserade henne. Där fanns jordgubbsmarmelad, rabarbermarmelad, rosenmarmelad, äpple med mynta och honung och mänga andra sorter. En lång stund var hon helt absorberad av de olika namnen, men så småningom upptäckte hon att varje burk hade något mer skrivet på sin etikett. ”Innehållsförteckning”, tänkte hon först, men det såg inte så ut. Hon tog en burk rosenmarmelad och läste noggrannare på den. ”Vänliga ord är som honung — smakar sött och gör kroppen frisk.” (Ords. 16:24) läste hon.
”Vad är detta för ställe?” tänkte hon förvånat. ”Hur kan man komma på att skriva sånt här på marmeladburkar, det verkar ju helt skruvat! Är det nåt ur Bibeln eller? Det måste vara någon religiös fanatiker som har den här butiken, jag kanske skulle gå.”
Hon bestämde sig för att ändå kolla några burkar till. På svartvinbärsmarmeladen stod det: ”Se och smaka Herrens godhet, lycklig den som flyr till honom!” (Ps 34:9)
”Det här blir värre och värre,” tänkte hon, ”varför gör man nåt sånt här?” Hon skulle just ta upp en burk rabarbermarmelad när hon mer kände än såg att någon stod bredvid henne. När hon vände sig för att se vem det var möttes hon av en liten, rultig kvinna i linneklänning och stort förkläde. Hon såg ut som en sagofigur, tyckte Lisa, samtidigt som hon blev generad över att hon totalt glömt bort att det naturligtvis fanns någon som arbetade i butiken. Hade hon pratat för sig själv när hon läste på burkarna? Hon gjorde det ibland när hon blev engagerad eller upprörd och det hade ställt till det för henne mer än en gång, när någon råkat höra vad som inte alls var avsett för deras öron.
”Hittar du något du tycker om?” sa kvinnan vänligt.
”Jodå, det gör jag väl,” sa Lisa lite förvirrat, ”men varför i all världen står de här sakerna om Gud på burkarna, är det inte lite överspänt?”
”Det kan man kanske tycka,” sa kvinnan, ”men när Gud sa till mig att öppna den här butiken sa han också att jag skulle skriva en bibelvers på varje burk, som en påminnelse om att marmelad ska göras av bär och frukt, inte av Gud.”
”Tror du att det är Gud som har sagt till dig att öppna det här stället?” frågade Lisa upprört, samtidigt som hon tänkte att här var en sån där stackars lurad varelse igen, en som förklarade sina hjärnspöken med att det var Guds röst. ”Hoppas i alla fall att hon inte är farlig,” tänkte hon sedan. ”Hon ser inte farlig ut, men man vet aldrig med psykfall, hon kanske inte tål att bli ifrågasatt. Jag får ta det lite försiktigt.”
”Jag tror inte, jag vet.” sa kvinnan trosvisst. ”Han har bevisat för mig så många gånger att det var rätt att om jag hade några tvivel i början så är de borta nu. Du förstår, jag kan egentligen inte mycket annat än att koka marmelad. Jag odlar bär, frukter och blommor i min trädgård, och jag älskar marmelad, som du ser,” skrattade hon och gjorde en menande gest mot sin stora mage.
”Till slut hade jag så mycket marmelad att jag aldrig skulle kunna äta upp den själv, och mina vänner och släktingar var ganska trötta på mina små burkar, så jag frågade Gud om jag inte kunde få en uppgift av honom, en som jag skulle kunna klara, fast jag varken är särskilt smart eller händig. ”Sälj din marmelad i en egen butik” sa han. Jag trodde inte att han var klok, hur skulle jag kunna klara något sånt jag som inte visste nåt alls om pengar och företagande, men han gav sig inte så jag började leta någonstans att hålla till och hamnade så småningom här. Nu har jag hållit på i ett år och det blir bara roligare för varje dag.”
Lisa sa inget, men tänkte att det nog var läge att ge sig iväg nu innan hon blev riktigt förvirrad. Hon tyckte att hon i alla fall för anständighetens skull borde köpa lite marmelad, så hon valde ut en burk rosenmarmelad, den hade hon inte stött på förut, och frågade vad den kostade. Då kom nästa chock.
”Det vet jag inte,” sa kvinnan lugnt, ”det beror på vad Gud vill att du ska betala.”
”Och hur ska jag få veta det?” sa Lisa försiktigt, för hon kände att hon började bli riktigt rädd, det var något märkligt med både kvinnan och butiken som hon inte kunde sätta fingret på.
”Du ska be honom om en summa, förstås,” sa kvinnan, ”och när du har fått den så betalar du.”
”Oj, men jag brukar inte be till Gud,” sa Lisa, ”jag tror inte att han finns.”
”Be ändå,” sa kvinnan, ”och betala sedan den summa du får i huvudet. Han finns även om du inte tror på honom.”
Lisa tänkte inte be men hon gjorde en grov uppskattning av vad en marmeladburk i den storleken kunde kosta och bestämde sig för att trettio kronor nog var ok.
”Räcker det med trettio?” frågade hon.
”Ja, om det är vad Gud har sagt till dig.” sa kvinnan vänligt. Hon tog emot pengarna och när Lisa gick ut genom dörren sa hon: ”Gud välsigne dig i dag! Välkommen tillbaka!”
”Aldrig!” tänkte Lisa, ”Jag sätter inte min fot där igen, vilket underligt ställe!”
Nu var det i alla fall hög tid att höra av sig till jobbet och försöka ta sig ut ur den här stadsdelen innan hon stötte på fler religiösa fanatiker. Fast hon hade verkat ganska harmlös den lilla kvinnan, snäll och naiv, hon var nog inte farlig ändå. Kanske skulle hon gå dit igen om marmeladen var god. Men det var ju det där med betalningen – och bibelorden – det kändes inte riktigt rätt när hon inte trodde på Gud, inte på de kristnas Gud i alla fall han verkade grym och okänslig. Hon fick fundera på saken och smaka på marmeladen förstås, det skulle hon göra så snart hon kom hem.
Vill du läsa mer?
Förhandsbeställ boken redan nu – leverans under andra halvan av 2024
